Dogue de Bordeaux betyder ungefär ”molosser från Bordeaux”, vilket syftar på staden Bordeaux i södra Frankrike. Det var kring denna stad som rasen troligen utvecklades under tidig medeltid, även om man inte delade upp hundar i olika raser på samma sätt då som man gör idag.

Rasen beskrivs i skriftliga källor från 1300-talet, vilket gör den till en av de äldsta franska hundraserna. Den påminner om många andra hundar av molossertyp, men dess exakta ursprung är inte kartlagt. Enligt en teori är den släkt med de romerska fälthundarna, som ska ha funnits i Rom redan på Julius Caesars tid. Enligt en annan teori kan man söka bordeauxhundens förfäder längre österut, kanske bland släktingar till dagens tibetanska mastiff.

Förfäderna till dagens dogue de Bordeaux var mångsidiga hundar, som bland annat drog vagnar, vaktade boskapshjordar, tjänstgjorde som jakt- och vakthundar och också deltog i organiserade hundslagsmål. Med tanke på hur standarden för rasen ser ut är det inte konstigt att den har fungerat för alla dessa arbetsuppgifter.

Dogue de bordeaux skall till typen vara en kortskallig, konkavlinjerad moloss. Den skall vara mycket kraftfull. Den mycket muskulösa kroppen skall utgöra en harmonisk helhet. Rasen skall vara något lågställd, dvs avståndet mellan bröstbenet och marken skall vara något mindre än bröstdjupet. Undersätsig, atletisk och imponerande utgör den en mycket respektingivande helhet.

Länge fanns dock rasen i betydligt fler varianter, med olika storlek på huvudet, olika färgteckning och olika form på öronen. Under en period talade man om tre varianter: Paris, Toulouse och Bordeaux. Det var typen från Bordeaux som kom att stå modell när en rasstandard senare utvecklades.

Första gången som namnet dogue de Bordeaux användes om rasen var 1863, vid den första franska hundutställningen. Rasen decimerades dock kraftigt under de båda världskrigen, och skulle troligen ha försvunnit helt om det inte varit för ett aktivt arbete av några franska uppfödare, under ledning av Raymond Triquet, under 1960-talet.