Många av de mest populära och mest kända hundraserna, som mops, bull terrier, grand danois och sankt bernhard, tillhör allihop gruppen mastiffer. Där ingår också dogue de bordeaux.

Denna typ av hundar kallas också ofta för molosser, efter ett folkslag med samma namn som levde i nuvarande Albanien, ett område som under antiken hette Epirus. Molosserna ar under antiken kända för sina muskulösa, aggressiva hundar, som vaktade deras får. En av de få kända djurskulturerna från antiken, den s.k. Jennings hund som idag visas på British Museum, föreställer en molosserhund. Skulpturen hittades i Italien, men är troligen en kopia av ett grekiskt original i brons som gått förlorat.

Mångsidiga hundar på många platser

Varken molosserna eller deras hundar med samma namn höll sig på en plats. Från Epirus seglade molosserna till hamnar runt omkring Medelhavet, och på detta sätt hamnade hundarna bland annat i Mellanöstern, där de ofta korsades med lokala hundraser, och anpassade sig till sin nya omgivning. Nya mastiffraser uppstod i Nordafrika, Babylon och Assyrien, och dessa spreds till Egypten och till Mindre Asien. Under de krig som den persiske kungen Xerxes förde mot Grekland medförde hans armé hundar av molossertyp, och senare hetsades hundar mot bl.a. lejon under romerska gladiatorspel. Denna sed fortsatte ända in på 1800-talet i många länder, även om motståndarna inte alltid var lejon, utan lika gärna kunde vara tjurar, björnar eller andra hundar.

Mastifferna användes inte bara till krig och gladiatorspel, utan hade också många arbetsuppgifter i vardagen. Inte minst var de effektiva vakt- och jakthundar, som enligt visa källor till och med klaade av så stora villebråd som lejon. Många av dagens fårhundar härstammar från olika mastiffer, som spreds från nuvarande Turkiet till bergsregionerna i bl.a. Kaukasus. Portugisiska fiskare förde också med sig portugisiska mastiffer till Newfoundland i Kanada, vars fiskrika kust var en dåligt bevarad hemlighet långt innan Columbus ”upptäckte” Amerika.