Begreppet mastiff kan syfta på alla hundar av molossertyp, men det kan även vara en specifik ras: den engelska mastiffen. Till viss del delar denna hundras sitt ursprung med sankt bernhardshunden.

Den engelska mastiffens förfader är troligen alaunten, en nu utdöd hundras som troligen liknade den kaukasiska fårhunden. Alaunten fördes av normanderna, alltså vikingaättlingar i norra Frankrike, över Engelska kanalen till England på 1000-talet. Det var långtifrån den första hundrasen på de brittiska öarna: i romerska källor nämns en hundras som romarna kallade Pugnaces Britanniae, och som åtföljde britonerna, alltså det folk som bodde i dagens England under antiken, på slagfältet. Namnet Pugnaces Britanniae betyder ungefär ”Britanniens stridbare”.

Det är oklart varifrån ordet mastiff ursprungligen kommer; det kan ha såväl latinskt som keltiskt ursprung. I den första förteckningen på engelska över olika hundraser finns mastiffen dock med. Denna förteckning ingår i verket The Book of Saint Albans, en sorts handbok för den tidens ädlingar, som framför allt behandlar ämnena jakt och heraldik. Mastifferna beskrivs i den del av verket som handlar om jakt, och som troligen tillkom år 1465.

Aveln kommer igång

Under den sena medeltiden födde flera adelsmän upp mastiffer på sina gods. En av dessa var Sir Peers Legh, vars mastiff hade räddat honom från att dödas på slagfältet under slaget vid Agincourt. Denna mastiff, vars kön är okänt idag, blev anfader eller anmoder för de mastiffer som sedan föddes upp på Leghs gods Lyme Hall. Än idag bedrivs avel med hundar vars stamtavla går tillbaka till dessa Lyme Hall mastiffs, eller till hundar från andra medeltida gods och slott, som Elvaston Castle eller Chatsworth House.

Precis som sina släktingar på kontinenten hade de engelska mastifferna ett flertal arbetsområden, bl.a. jakt och vallning av får. De hetsades också mot olika djur, precis som i romarnas gladiatorspel. Storbritannien var dock tidigt ute med att stifta djurskyddslagar, och att hetsa djur mot varandra förbjöds 1835. Detta ledde dock inte till att mastiffernas popularitet avtog, för det var under samma sekel som avelsarbetet inleddes på allvar.